Belägringstillstånd

Free Web Hosting Provider - Web Hosting - E-commerce - High Speed Internet - Free Web Page

USA:s politik mot Kuba: Från neokoloni till belägringstillstånd

Så snart de 13 kolonierna blivit självständiga från britterna började USA dess egen bana som kolonialmakt. År 1808 försökte president Thomas Jefferson köpa Kuba från Spanien. Året efter skrev han till sin efterträdare, James Madison, att med införskaffandet av Kuba och Kanada kommer "vi att ha ett imperium för friheten, större än vad som skådats sedan Skapelsen."

År 1823 hade USA expanderat så att man nu bara var 14 mil från Kuba - bara några år tidigare hade Florida införskaffats från Spanien. USA var på uppgång. Statssekreteraren (senare presidenten) John Quincy Adams talade om sannolikheten för en "anektering" inom femtio år på ett sätt som alltjämt avslöjar själva kärnan i USA:s politik: Det finns politiska lagar på samma sätt som det finns lagar inom fysiken; och på samma sätt som ett äpple som lossnar under en storm inte kan välja annat än att falla till marken, så kan Kuba väl bortkopplat från den onaturliga förbindelsen med Spanien och oförmöget att försörja sig självt endast gravitera i riktning mot USA som enligt samma lag inte kan förkasta det från dess famn. Kubanerna kallar detta "den mogna fruktens politik". År 1898 förde kubanerna sitt andra befrielsekrig mot spanjorerna och var nära att kasta av sig det spanska oket. USA:s regering bestämde sig för att frukten var mogen. Kongressen förklarade krig mot Spanien under förevänmdning att befria Kuba. I USA:s historieböcker är detta känt som det Spansk-amerikanska kriget: USA gick ur segrande med fyra nya hamnar: Fillippinerna och Guam i Stilla havet och Puerto Rico och Kuba i Atlanten.

Men kubanska historiker kallar detta krig för USA:s intervention i Kubas befrielsekrig. Amerikanska trupper ockuperade Kuba i fyra år. I utbyte mot avlägsnande av ockupationsmakten skrevs USA-lagen the Platt Amandment in i Kubas grundlag och Kuba omvandlades från en spansk koloni till en amerikans neokoloni. Bland diktaten i the Platt amandment ingick att USA hade rätt att när som helst intervenera militärt och kunde upprätthålla hamnar på ön. Denna lag övergavs 1934 med undantag för USA:s flottbas vid Guant namo, som fortfarande tillhör USA.

USA-stödda val resulterade i USA-stött förtryck. Amerikanska trupper ocluperade Kuba igen från 1906 till 1909 och periodvis sändes trupper för att kväsa uppror. År 1940 skapade det kubanska folket en ny konstitution och det rådde förhoppningar om en fredlig övergång till demokrati.

1952 bedrev en ung advokat en kampanj för att väljas in i kongressen när general Fulgencio Batista återvände från Florida för att genomföra en kupp som finansierades och understöddes av USA:s regering. Batista avskaffade konstitutionen och ställde in valen. Den unge advokaten, Fidel Castro, varken tilläts vinna eller förlora det valet. Helms-Burton-lagen som antogs av president Clinton 1996 anger att varken Fidel Castro eller Raul Castro kommer att tillåtas delta i ett "fritt val" på USA:s villkor. Så det är lätt att förstå varför USA:s tal om "fria val" låter ihåligt för kubanska öron. Dessutom är USA inte känt för att stödja fria val av personer som ogillas av Washington; Guatemala 1954 och Chile 1973 är tydliga exempel på det.

Under Batista var 85 % av Kubas handel med USA. Utlänningar, huvudsakligen från USA, ägde 75 % av all odlingsbar jord, 90 % av all offentlig service som vatten, elektricitet, telefoner och 40% av sockerindustrin. Extrem exploatering under Batistas diktatur födde revolutionen, som leddes av Fidel Castro och slutgiltigt segrade den 1 januari 1959.

Den nya regeringen börajde etablera ett program för grundläggande rättigheter: gratis hälsovård, gratis utbildning upp till universitetsnivå, full sysselsättning, inga profiterande storgodsägare, handel på jämlika villkor, internationalism och erkännande av Kubas afrikanska arv. (År 1840 översteg antalet invånare av afrikanskt ursprung dem av europeiskt.)

Vad gäller hälsovård är Kuba en internationellt erkänd förebild. 1988 satte WHO (World Health Organisation) upp mål som tredje världens länder skulle uppnå år 2000. President Castro belönades då med WHO:s medalj Hälsa för alla eftersom Kuba redan uppfyllde alla målsättningarna. Kubas senaste uppgift för spädbarnsdödligheten (för 2000) var 7,2 döda för varje 1000 levande födda vilket är fullt jämförbart med värden för industrialiserade länder och mindre än hälften än i Washington, DC. Kuba har också fått erkännande som en modell när det gäller utbildning. Alfabetiseringskampanjen 1961 praktiskt taget utrotade analfabetismen. Kuba erbjuder stipendier åt tusentals utländska studenter och har även startat en medicinsk utbildning därr utländska studenter, inkluderat USA-studenter, läser för att bli läkare och för att arbeta i fattiga områden i sinna hemländer.

Internationellt är Kubas kanske största framgång i Södra Afrika där kubanska trupper deltog i att besegra de sydafrikanska trupperna som hade invaderat Angola vilket resulterade i apartheidregimens fall i Sydafrika, frigivandet av Nelson Mandela och Namibias självständighet.

Men när Kuba började dess revolutionära regering 1959 vidtog också USA en kampanj för att störta den kubanska regeringen. Deklassificerade dokument visar att CIA-chefen Allen Dulles i november 1959 trodde att Fidel Castro skulle förlora makten inom åtta månader. Samtidigt förklarade han för den brittiske ambassadören att han "hoppades att varje vägran från USA:s sida att leverera vapen till Kuba skulle resultera i att Sovjet-blocket gjorde det. Då skulle han kanske kunna göra något." USA:s regering drev alltså avsikltligt Kuba till att ta ta emot hjälp från Sovjet och dess allierade.

I december 1959 rekommenderade Dulles Col. J. C. King, chef för CIA:s avdelning för den västra hemisfären att flera åtgärder skulle vidtas mot Kuba. Alla dessa åtgärder fortsätter ännu på ena eller andra sättet. En del åtgärder som skedde i hemlighet då, sker numera helt öppet. "Infiltrerande attacker med propagandaradio" sker numera helt öppet i form av Radio Marti och TV Marti. "Uppmuntrandet av USA-vänlig opposition" är nu inskriven i USA:s lag genom Toricelli-lagen från 1992 och genom Helms-Burtonlagen från 1996.

"Noggrannt övervägande", skrev Dulles i december 1959, "bör ägnas eliminerandet av Fidel Castro". I augusti 1960 rekryterade Eisenhower-administrationen personer från den undre världen för att mörda Fidel Castro och andra kubanska ledare. USA-kubaner som då tränades av CIA fortsätter ännu idag den kampanjen. Deklassificerade dokument visar nu det uppenbara: det kubanska folket blev snart ett mål för attackerna. Ett memorandum från State Department av den 24 juni 1959 framhåller att om Kuba berövas dess kvoterade sockerkvot för export till USA så "kommer sockerindustrin snart att drabbas av en dramatisk nedgång, vilket kommer att orsaka utbredd arbetslöshet. Det stora antalet arbetslösa människor skulle börja att hungra."

Den 6 april 1960 gick State Department till och med ännu längre i riktning mot folkmord: "Alla upptänkliga åtgärder bör vidtas för att försvaga det ekonomiska livet på Kuba... för att åstadkomma svält, desperation och störtandet av regeringen." President Eisenhower avskaffade sockerkvoten den 26 juli 1960.

Desperat att återta kontrollen över Kuba, planerade Eisenhowers administration invasionen vid Grisbukten som sedan kom att utföras av Kennedys administration i april 1961. Invasionen blev ett stort nederlag för USA. En annan plan att störta Kubas regering, operation Moongoose lanserades i november 1961 och ledde direkt till missilkrisen i oktober 1962, det planerade datum för störtandet av Kubas regering. Ordern att upphöra med all handel med Kuba i februari 1962 var en del av operation Moongoose. Sovjetunionen och dess allierade fyllde vacuumet och tog upp de 85 % av Kubas handel som tidigare hade varit en del av relationerna med USA.

När Kubas regering ändå inte föll, omvandlades anstrångningarna till ett belägringstillstånd som ännu idag fortsätter. Här ingår infiltrering, väpnade attacker, sabotage, mord, bombningar, kemisk och biologisk krigföring, mutor, konstant desinformation och en reseblockad som syftar till att hindra USA-medborgare från att kunna åka till och själva se Kuba. I juni 1976 när George W. Bush den äldre var chef för CIA grundades CORU (Commander of the United Revolutionary Organisations) för att koordinera USA-kubanernas terroristattacker. I oktober sprängdes ett kubanskt passagerarflygplan och samtliga 73 människor ombord dödades. Två av CORU:s grundare, CIA-agenterna Orlando Bosch och Luis Posada arresterades och tillbringade flera år i fängelse i Venezuela för det brottet. Posada rymde 1986 och har allt sedan dess fortsatt att utföra terrordåd mot Kuba. Han arresterades i Panama City i november 2000 för en komplott som syftade till att detonera en sprängladdning i Panamas universitet där president Castro skulle hålla ett tal. Orlando Bosch tilläts lämna Venezuela och garanterades uppehållstillstånd i USA av den förre CIA-chefen som nu hade blivit USA:s president: George Bush. Bosch fortsätter att leva i Miami bland människor som kallar honom en frihetskämpe. Andra anser Bosch och Posada tillhöra de mest ökända terroristerna i världen idag.

I slutet av 70-talet arrangerade USA-kubaner som önskade förbättrade relationer med Kuba El Dialogo, en dialog mellan kubaner i USA och kubaner på ön. Omedelbart eskalerade terrorismen, inkluderande bland annat mord på ledare för El Dialogo i USA. Omega 7, en annan USA-kubansk terroristorganisation, åtalades inte för något av de mord man utfört förrän organisationen begick misstaget att mörda en kubansk diplomat i New York City 1980, ett mord som efter några år resulterade i arresteringen och domen av Omega 7-ledaren Eduardo Arocena och andra Omega 7-medlemmar för brott som inkluderat flera mord, bombningar och narkotikahandel.

1981 grundade Reagan-administrationen CANF (Cuban American National Foundation) som en förlängd arm för USA:s politik gentemot Kuba och Jorge Mas Canosa placerades som chef för organisationen. CANF är den mest förmögna och inflytelserika USA-kubanska gruppen. Dess viktigaste uppgift för Reagan-administrationen var att bedriva lobbying-verksamhet för en anti-kubansk politik i kongressen. Detta har resulterat i att tre inflytelserika USA-kubaner har valts in i kongressen: två republikaner från Florida och en demokrat från New Jersey.

1991 upplöstes Sovjetunionen formellt. Än en gång förlorade Kuba 85% av dess handel. Den här gången fanns inget block som kunde fylla vacuumet. I tre decennier hade Washington benämt Kuba som en del av hotet från Sovjet. När detta inte längre med någon som helst rimlighet kunde anses vara sant kunde USA ha erbjudit sig att samarbeta med Kuba när det gäller att upprätthålla dess hälsovårds- och utbildningssystem. I stället trappade USA:s regering upp belägringstillståndet. CANF och dess allierade i kongressen skapade Torricelli-lagen, som uppkallats efter dåvarande kongressmedlemen Robert Torricelli, en New Jersey-demokrat som nu är senator. Presidentkandidaten Bill Clinton förordade lagen och president George Bush skrev under den i oktober 1992. Torricelli förklarade att Fidel Castro skulle falla inom några månader. Han gjorde klart att han "ville skapa kaos på ön", och antog att det skulle gå att svälta det kubanska folket till underkastelse och på så sätt få dem att störta dess regering.

Torricelli-lagen återskapade väsentligen de sanktioner som rådde i början på 1960-talet. Till exempel förbjöds skepp som anlagt i Kuba från att lägga till i USA-hamnar inom 6 månader efteråt. Med ett intryck av att de fått grönt ljus från Washington ökade terrorister sina attacker. Till exempel besköt Comandos L ett turisthotell och skröt om det i Miami-TV och förklarade krig mot turister eftersom turister blivit Kubas viktigaste inkomstkälla. Även om den kubanska ekonomin försämrades, så började den återhämta sig 1994. Som svar utökade Helms-Burton-lagen från 1996 sanktionerna. Sektion 109 föreskriver ekonomiskt stöd till "dissidenter". Dess extraterritoreiella avdelningar har orsakat motstånd från USA:s allierade som bedriver handel med Kuba. Återigen ett sanslöst grönt ljus för terrrorism. Luis Posada blev så stursk att han berättade för journalister att Jorge Mas Canosa och andra CANF-ledare hjälpt till att finansiera hans bombningskampanj på Kuba 1997 som tog livet av en italiensk turist.

Sedan Kuba inte längre har några band till ett icke existerande Sovjet har motståndet i USA och runt om i världen ökat mot embargo-politiken. Pastors for Peace har lett ett dussin vänskapskaravaner till Kuba sedan 1992 och motsatt sig både rese- och handelsförbud genom att vägra be om tillstånd för leveranser av humanitär hjälp till Kuba. FN:s generalförsamling har röstat med överväldigande majoritet med början 1992 mot USA:s handelsembargo. År 2000 blev resultatet 167 mot 3 (Israel, Marshallöarna och USA). Men trots växande stöd för ett slut på handelsblockaden och för förbättrade relationer med Kuba, har USA:s politik fortsatt att baseras på ett synsätt där Kuba ses som ett hot mot USA:s globala dominans. Följaktligen har varken det kubanska folket eller USA haft möjlighet att få se vilket samhälle kubanerna skulle kunna utveckla som en självständig nation utan att behöva utstå en belägring från supermakten 14 mil bort.