Masetti och verkligheten i Latinamerika

Utövandet av konstitutionella rättigheter fortsätter att vara en farlig sak i de områden av landet som kontrolleras av styresmän som är motståndare till Chavez och av deras repressiva säkerhetsstyrkor. I augusti 2002, i en liten stad i norra Venezuela, körde en man med ansiktsmask fram till Pedro Doria, en ansedd kirurg och ledare för den lokala landkommittén, ropade hans namn, och sköt honom fem gånger när han vände sig om. Den landkommitté som Pedro Doria var ledare för hade bett regeringen om att få formell äganderätt till obrukade landområden söder om Maracaibosjön, vilka enligt regeringens dokument ägs av staten och därför med stöd av lagen skulle kunna föras över till de femtio familjer som ingår i landkommittén. Emellertid fanns det även en lokal storgodsägare som ansåg sig ha äganderätten till samma jord och som vid flera tillfällen fövägrat såväl Doria som regeringens representanter att inspektera den. Det är välkänt i området att denne storgodsägare är en nära vän med den förre venezuelanske presidenten Carlos Andres Péres, som själv äger 60.000 hektar land varav merparten ligger obrukad. Doria var inte den första person som blivit en måltavla för yrkesmördare eller paramilitärer. En annan som lyckades undkomma döden tidigare i år var José Huerta. Han blev skjuten i axeln och överlevde med knapp nöd. Huerta arbetade för INTI (regeringens jordreforminstitut - öa) vid denna tid och hade hand om den ansökan som Dorias landkommitté hade framställt. Enligt Braulio Álvarez, ledare för en koalition av ett dussin bondeorganisationer, har över 50 folkliga ledare mördats under det senaste året. Inte ett enda av dessa fall har lösts, i flertalet fall på grund av det intima samarbetet mellan polisen och lokala storgodsägare. Så förmodas det att mordattentaten mot Doria och Huerta genomfördes av tidigare höga medlemmar i Carlos Andrés Péres regering som hyrde in yrkesmördare.

---

Venezuelanska oppositionsmedier uppmärksammade nationen på en "kommunistisk invasion" när i juni 2003 kubanska läkare och lärare anlände till landet för att sätta fart på satsningar på förebyggande sjukvård och alfabetiseringskampanjer i fattiga områden. En tidning spekulerade i att kubanerna var krigsveteraner från Angola som skulle slåss på Chavez sida om han skulle förlora makten... Ombord på en buss hörde jag en dag en kvinna berätta för passageraren bredvid henne att de kubanska läkarna i själva verket är veterinärer som håller på att mörda invånarna med frikostiga doser av lugnande medel för hästar. Medierna påstod också att kubanerna indoktrinerade patienterna, förmodligen med antibiotika i ena handen och Marx' Das Kapital i den andra. Men de fattiga som för första gången fick se en läkare i sina fattiga barrios hade inga invändningar mot kubanerna. Kuba har också gett avancerad medicinsk behandling till 4.000 patienter som behandlats kostnadsfritt i Havanna och 557 venezuelaner läser kostnadsfritt till läkare vid Latinamerikanska läkarhögskolan i havanna och ska ersätta kubanska läkare när de är klara med sin utbildning.
När jag besökte San José-grannskapet i juni 2003 var Nirvando Pérez fullt upptagen med att ta hand om en kö av kvinnor med febriga barn i händerna och hostande åldringar i bakgrunden... Den kubansske läkaren håller kliniken öppen på morgonen, gör sedan hembesök på eftermiddagen och finns tillgänglig 24 timmar om dygnet. Under de två månader sedan han kom till Venezuela har han bara haft en dag ledigt. Han saknar sin familj i Santiago de Cuba och uttryckte privat en önskan om att få träffa dem igen till julen. I egenskap av en fanatisk bokmal berättade Nirvando att han läst 1.200 biografier och att han just höll på med en biografi om Sinón Bolivar som en granne lånat honom.