Tal vid 50-årsminnet av anfallet på Moncadakasernen, 26 juli 1953

Eva Björklund

Det som kanske gjorde allra mest intryck denna gång var kulturlivet, som åter blomstrar med full kraft efter de magra åren i början av 90-talets ekonomiska kris med grannskapsprojekt överallt, kulturarbetare ute i bostadsområden och kvarter, samarbete mellan folkkultur och finkultur, entusiasm, hängivenhet och en enorm kulturell rikedom trots den materiella fattigdomen.

När USA under 90-talet stiftade nya lagar för att skärpa den ekonomiska krigföringen mot Kuba så anslog de också hundratals miljoner för undergrävande verksamhet, och en del av detta skulle gå till att utveckla kulturellt utbyte. De trodde att det skulle bidra till att vända kubanerna mot sitt samhällsystem, men i stället började allt fler av USAs kändisar påverkas av det kubanska kulturlivet och ställa krav på att krigföringen mot Kuba skulle upphöra.

Så nu har Bush-regimen dragit in på möjligheterna till kulturutbyte och vägrar inresevisum för kubanska orkestrar, konstnärer och författare, och vägrar tillstånd för USAs dito att besöka Kuba. På samma väg går tyvärr EU som i sin iver att efter Irakkriget blidka USA ger sig på Kuba, och begränsar kulturutbytet också mellan Kuba och Europa. Men ingen kan hindra de kubanska kulturarbetarnas hängivna arbete ute bland människorna, ett arbete som stärker självkänslan och berikar livet och gör det möjligare att stå emot den oro som förståeligt nog sprider sig inför imperiejätten USAs upptrappade hot, och självpåtagna rätt att bomba vilket mörkt hörn i världen som helst sönder och samman, inklusive Kuba.

Problemet med Kuba är att det visar att en annan värld är möjlig, att även ett fattigt folk utsatt för ekonomisk blockad kan åstadkomma u nderverk, att folk kan hålla rädslan på avstånd, trots att fienden tränar terroriststyrkor i träsken i Florida på 15 mils avstånd, och trots att USA har utarbetade planer på flottblockad och invasion. Bland nedgångna bostadskvarter stiger människorna fram, utbildade, välklädda, med självkänsla och stolthet över sig själva och sitt land. Det är kanske det som mest retar den nykolonialistiska euroamerikanska världens ledare, att kubanerna inte är underdåniga, inte böjer sig för hot och utpressning, utan anser sig vara likvärdiga parter. Fattigt folk ska buga och tacka och ta vad som bjuds, även om det bara är fortsatt utplundring, och det gör inte kubanerna.

Skulle Kubas exempel leda till efterföljd och fler folk skulle få använda sina resurser för ta sig ur underutvecklingen, skulle det innebära minskad makt och profiter för USA- och EU- bolagen, och dra undan mattan för det rika konsumtionssamhällets oerhörda slöseri.

Därav all denna massmediala propaganda, baserad på lögner som bara är möjliga för att sanningen förtigs. En återkommande höjdpunkt i lögnpropagandan här i Sverige är att Astrid Lindgren skulle betraktas som kontrarevolutionär på Kuba - vilket bevisar att de sakliga argumenten tryter. Gå in på vilket folkbibliotek som helst på Kuba, fråga vilka skolbarn som helst, de har läst Astrid Lindgren böcker, och Pippi är storfavorit. Tillsammans med Dora Alonsos sagofigurer, som svenska barn tyvärr inte får lär känna.

Det är i USA som Pippi inte tillåts i originalversionen, som betraktas som alltför upprorisk och frispråkig. Men eftersom nästan ingen svensk vet att Astrid Lindgrens böcker finns runt om på Kuba kan lögnerna spridas, och kampanjen för att förbereda USAs invasion drivas vidare. Och då kan inte bara Pippi råka illa ut.

Det vore löjeväckande om det inte vore så hemskt. Okunnigheten är den nödvändiga grogrunden för propagandan mot Kuba och mot andra folk som försöker ta sig upp ur det elände den nyliberala utplundringen tvingar på dem.

Se bara USAs och den venezolanska borgerlighetens skrämselpropaganda för att stoppa den stora alfabetiseringskampanjen som drog igång i Venezuela för en månad sedan, med hjälp av kubanska specialister och stora donationer av de s k hembibliotek som ges ut på Kuba, med en samling av världslitteraturens klassiker.

Och notera att den kubanske sk dissident, som för närvarande är nyliberalernas favorit, också har meriterat sig genom att stödja det misslyckade kuppförsöket i Venezuela för drygt ett år sedan, som om det skulle ha lyckats skulle ha sett till att fattiga venezolaner hållits kvar i okunnighet.

Och i nyliberala Nicaragua, där analfabetismen på sina håll uppgår till 50 %, där är det kubanska alfabetisörer som kämpar för att bringa ljus i okunnigheten, inte marknadsdemokratins anhängare i EU eller USA.

För att lögnerna ska få trovärdighet är det nödvändigt att hålla tyst om att Kuba är så gott som det enda landet i världsdelen där det inte förekommer politiska mord, försvinnanden, tortyr osv.

Och dölja att Kuba fått internationellt erkännande för enastående hälsovård och utbildning för alla, i nivå med den rika världens med tio gånger större resurser;
Och beröm från FNs kommitté mot rasdiskriminering;
Och beröm från Unicef för prioriteringen av barnen;
Och att t o m svenska regeringen äntligen erkänner att homosexuella inte förtrycks (UDs hemsida);
Att funktionshindrades rättigheter respekteras som ingen annan stans;
Att Kuba lyckats bäst att hejda spridningen av HIV och minska dödligheten i AIDS, och bäst lyckats hejda utbredningen av drogmissbruk, och är det land som åtnjuter lägst kriminalitet, och minst korruption etc.

Det är helt fantastiska förhållanden om man jämför med andra länder i Latinamerika, och världen. Dessa unika framgångar vill kubanerna bevara. Men det accepterar inte USA och EU.

Det finns ett land i Kubas närhet,
Där hundratals människor sitter inspärrade på läger utan rättegång och dom;
Där tusentals fängslats på grund av sin fysiska uppenbarelse eller muslimska tro;
Där minderåriga och utvecklingsstörda avrättas;
En stat som fäller bomber över civila, kvinnor och barn i främmande land;
Skyddar flygplanskapare och terrorister;
Förbjuder misshagliga musikinspelningar och TV-dokumentärer;
Bannlyser kulturpersonligheter som protesterar mot krig och där kritiska journalister får sparken.
En stat som medvetet beskjuter obekväma krigskorrespondenter;
Övervakar internet och medborgarnas boklån och bokköp;
Där hantverkare och brevbärare ska rapportera iakttagelser till myndigheterna;
Där bibliotekarier ska informera om vilka böcker folk lånar
och där bibliotek bannlyser Darwins utvecklingslära, Huckleberry Finn och Andarnas Hus.

Detta accepterar EU med förståelse för USAs behov att skydda den nationella säkerheten. Men när kubanerna slår vakt om sin nationella säkerhet, då tas storsläggan fram och Kuba straffas för att ha försvarat sig mot att bli nästa offer.

Genom att ge sig på Kuba försöker EU dölja sin egen medbrottslighet i den imperiella ordning som ska skydda även EU-bolagens andelar i rofferiet på tredje världens arbetskraft, naturtillgångar, marknader, biologiska mångfald, jord, vatten och syrereserver.

I andra länder i Kubas närhet
Ökar antalet fattiga lavinartat under Washingtons och Världsbankens överinsyn; Svälter barn ihjäl i det rika och bördiga Uruguay;

Dör över 7.000 barn årligen i El Salvador av sjukdomar som går att bota;
Mördar militär i Colombia dagligen fackligt aktiva, obekväma journalister och vänsterpolitiker;
Utövas tortyr regelmässigt av Mexicos polis;
Har ett 30-tal demonstranter skjutits ihjäl i Bolivia;
Har 600 brott mot de mänskliga rättigheterna registrerats under 2 månader i Guatemala varav 11 fall av tortyr, 14 dödshot och 6 sprängattentat;
Har demonstranter misshandlats och skjutits ihjäl i Peru;
Har 69 fångar skjutits ihjäl i Honduras;
Har liberala politiker i Nicaragua förskingrat statliga medel motsvarande hela sjukvårdsbudgeten på 100 miljoner dollar osv.

Men med högerpolitikerna Aznar och Berlusconi i spetsen är det Kuba som EU väljer, som enda land i Latinamerika, att bestraffa ekonomiskt och diplomatisk.

USA har beslutat att genomföra systemskifte på Kuba och satsar oerhörda resurser för att skapa en grupp samarbetsmän på ön. Bevisen är oemotsägliga, men den som har kontroll över massmedia kan bortse från dem, och kalla femtekolonnarna för samvetsfångar. De har inte dömts för sina åsikter. De är dömda för att mot betalning ha tagit emot instruktioner och rapporterat till USA om ekonomiska förhållanden och om utländska företag som handlar och investerar på Kuba, så att USA kan tvinga med dem i den brottsliga ekonomiska krigföringen. De är lika mycket dissidenter och politiska fångar som den svensk som för en tid sedan dömdes för spioneri mot Eriksson.

Så tas orden ifrån oss som i Orwells nyspråk, säger demokrati, menar världsherravälde, säger frihet, menar bolagens vinstmaximering, säger fred, menar underkastelse.

I Latinamerika har USA-EU och deras massmedia inte lika lätt att slå blå dunster i ögonen på folk, för där vet folk vad det handlar om och där är Fidel Castro den populäraste politikern. Och det motstånd mot Pax Americana som vi inte kan finna bland Europas regeringar återfinns i stället på det som USA brukar kalla sin bakgård. I Latinamerika har det stigit fram, efter en flodvåg av folkliga protester mot det elände som följt i USAs, IMFs och WTOs "endavägenpolitik".

Där växer också respekten för Kubas över 40-åriga motstånd mot USA. Men med den medierapportering vi har här blir det fullkomligt obegripligt att Kuba åtnjuter så enormt stöd såväl i Latinamerika som i övriga tredje världen.

När Argentinas nye president installerades i slutet av maj, var det som vanligt Fidel Castro som tilldrog sig folkets jubel. Över 40.000 människor samlades spontant i ett jättemöte i Buenos Aires för att hylla företrädaren för den nation som står för hoppet om en bättre värld i Latinamerika och uppmana Kuba att försvara sina sociala landvinningar mot USAs nya världsordning.

Det är detta hopp om att en annan värld är möjlig som USA och EU vill krossa, för det hotar den världsordning där ett rikt fåtal lever i överflöd på folkflertalets elände.

Från Argentina och Chile i söder, till Guatemala, Honduras, Salvador och Nicaragua i norr har latinamerikanerna bittert fått erfara vad det innebär när USA tillsätter sina samarbetsregeringar. Och i denna stund arbetar USA för att störta den folkvalde presidenten i Venezuela. Och USA hotar öppet med åtgärder om folken i Uruguay och El Salvador skulle få för sig att rösta fram vänstern.

Att störta Kubas regering är USA:s viktigaste mål. Skulle USA mot förmodan lyckas skulle Kuba åter införlivas i bakgården. Och det skulle bli som i andra länder i Amerika, där bara de rika får tillgång till skolor och sjukhus. Då skulle klyftorna växa, då skulle gatubarnen, tiggarna, de hemlösa, knarkmaffiorna och den desperata kriminaliteten återkomma. Då skulle USA och EU betrakta Kuba som demokratiskt.

Det handlar inte bara om Kuba, eller ens i grunden om Kuba. Det handlar om den kamp som pågår i hela världen mellan imperiet och folken. Där återfinns på ena sidan krigshetsarna som ljuger fram krig mot försvarslösa folk, för att tvinga på dem USA- och EU-bolagens utplundring. På andra sidan finns vi som tror på folkrätt, på nationernas självbestämmande och likaberättigande, på de mänskliga rättigheternas allmängiltighet och på fred, frihet och verklig demokrati.

Leve det fria och oberoende Kuba
Ned med USA-imperialismen och EUs medlöperi
Cuba si, Yanqui no