Två månader i Kuba - del 2
MAT
En del av de mest grundläggande varorna är kraftigt subventionerade och tillgängliga för alla kubaner i regeringsaffärer (s k bodegas). Den mesta maten måste köpas på utomhusmarkander och i statliga affärer. Kubanerna måste således komplettera med inköp i såväl privata som statliga marknader. De privata marknaderna accepterar såväl kubanska pesos som dollar medan de staliga butikerna och stormarkanderna endast accepterar dollar.
Det som finns att köpa på utomhusmarknaderna är av god kvalitet men exponeras inte särskilt attraktivt. Utbudet är begränsat. Du tar med din egen plastpåse eller köper dem från försäljare för en peso. Kött (som det finns gott om, särskilt griskött) är allmänt tillgängligt.
Det var emellertid placerat utan något skydd över och utan någon form av nedkylning. Flugor landar och promenerar på köttet. Jag blev aldrig sjuk eftersom det var ordentligt kokt.
En gång i månaden är det massiv försäljning utomhus av färska livsmedel. Detta sker från stora truckar som för in livsmedlen från landsbygden. Priserna är ungefär hälften jämfört med de vanliga marknaderna. Folk står ut med väldigt långa köer för att få möjlighet att lagra upp. Kvaliteten är den samma som på de vanliga marknaderna. Detta visar att folk har möjlighet (läs: kylskåp, i en del fall frys) för att lagra all denna mat.
För de flesta kubaner över 40 är det fortfarande lite av en nyhet att ha tillgång till elektricitet och kylskåp. Brist på pengar och svårigheterna att ersätta maskindelar tvingar kubanerna att vara påhittiga när det gäller att få saker och ting att fungera. Vi har sett bilder på de antika bilarna som fortfarande kör omkring på kubanska vägar.
Där jag bodde var kylskåpen 40 eller 50 år gamla - och USA-tillverkade. Förutom att ha mycket små frysutrymmen och vara i behov av återkommande avfrostning fungerade dessa åldrade maskiner riktigt bra. Det visade sig i själva verket närvi försökte att få tag på nya kylskåp åt våra värdar att de mycket bestämt insisterade på att behålla de gamla som de redan hade. Och om de köpte en ny så önskade de ändå behålla den gamla.Kuba har börjat att tillverka egna kylskåp och säljer även koreanska och andra modeller.
USA-märken som GE var avsevärt dyrare och jag kunde inte få fram om de var tillverkade i USA. De kubanska modellerna är avsevärt billigare men de är inte frostfria eftersom det kraftigt ökar åtgången av elektricitet. Kubanska kylskåp som jag såg hade en distinkt design som tillät en mycket rymligare frysavdelning än traditionella modeller och såg utmärkta ut.
Kubaner tycks ha en outsläcklig aptit för majonäs och socker. Smörgåsar äts ofta med enbart med majonäs. Jag såg folk äta den med sked! (Jag måste bekänna att jag själv äter jordnötssmör med sked...) Socker är mer än populärt. Enorma mängder blandas i små koppar med kaffe och blandas även i de allra sötaste fruktjuicerna.
Många arbetsplatser erbjuder mat till de anställda till priser som är kraftigt subventionerade. Kvaliteten på maten kan vara avskräckande. En dag åt jag lunch på ett ställe som låg mittemot en kontorsbyggnad. Måltiden bestod av äggröra och därutöver bitar av skinka samt ris vid sidan om. Dessutom fick man något som liknade soppa. Kostnaden var 50 centavos (vilket motsvarar 25 öre).
Arbetare som jobbat där tillräckligt länge för att komma ihåg sa att maten var riktigt bra medan Sovjetunionen alltjämt existerade. Alliansen försåg Kuba med en stadig tillförsel av välbehövda produkter och förnödenheter till stabila priser. Kuba hade möjlighet att begränsa effekterna av fluktuationer på den kapitalistiska världsmarknaden. För befolkningen som helhet var under denna tid maten subventionerad och avsevärt billigare.
Lunch serverades på plastbrickor med separata avdelningar, inte på tallrikar. Vi fick skedar, inga knivar eller gafflar. Det påminde mera om en förskola eller ett mentalsjukhus. Sent förra året fanns ingen mat kvar när arbetarna kom för att äta lunch. Det upptäcktes att arbetare på lunchrestaurangen stulit mat och tagit med sig hem.
Med tanke på kostnaderna för en köttbaserad diet för ett land som är utsatt för en blockad kunde man tycka - eller hoppas - att de borde vara öppna för alternativ till kött. Men så är ännu inte fallet. Det finns EN vegetarisk restaurang i Havanna vid den Nationella botaniska trädgården. Här var kostnaden för att få äta så mycket man ville från ett vegetariskt smörgåsbord 10 dollar för utlänningar och 28 kubanska pesos (14 kronor).
Måltiden var delikat och helt vegansk, inte tillstymmelsen till något köttbaserat. Jag frågade en i personalen om hon var vegetarian och hon sade att så var fallet och att de andra i personalen var på gång. Denna restaurang är kopplad till sex andra vegetariska ställen runt om i världen, inkluderat en i Thailand med namnet "Sallader och kondomer!". Vid ett andra besök fick vi höra att det inte fanns tillräckligt med mat, så vi erbjöds alla att äta för halva priset. De fyra i min grupp blev mätta och belåtna.
Kuba kommer inom kort att öppna en fabrik för soja-produkter i Santiago. Den är yggd på rekordtid till en kostnad av 270 miljoner kronor och syftar framför allt till export till Karibien och utnyttjar den senaste schweiziska teknologin. Kanske kommer den så småningom att finna en marknad i Kuba? Emellertid går det långsamt för folk att ändra smak. Sojamjölk och jogurt erbjöds också för en tid men är inte populära. När jag frågade kubaner vad för mat de VERKLIGEN gillar var svaret nästan utan undantag: KÖTT!
VEM LÄMNAR CUBA?
Kubaner som lämnade landet under revolutionens första dagar tillhör de mest fientligt inställda till den och flertalet stöder den välbärgade exilkubanska extremhögern i Miami, t ex Kubansk-amerikanska stiftelsen (CANF). De motsatte sig revolutionen av politiska skäl och många av dem har förlorat företag och jordegendomar. De vägrar (åtminstone offentligt) att besöka Kuba och motsätter sig en normalisering av förbindelserna mellan USA och Kuba.
Bland kubanerna som lämnat ön sedan 1980 är flertalet ekonomiska emmigranter. De hoppas kunna uppnå en högre levnadsstandard än på Kuba. De besökter Kuba regelbundet och jag träffade en del av dem. En del som lämnade ön 1980 har blivit anhängare av revolutionen efter att ha levt i USA i över ett årtionde! Jag tillbringade en hel del tid med en av dem som återvänder till Kuba för att besöka sin familj på Kuba minst en gång per år.
1996 kom Kuba och USA överens om ett lotterisystem som antas tillåta 20 000 personer emigrera till USA varje år. Det skulle då vara utöver dem som emigrerar olagligt och som tillåts stanna i USA i enligt med the Cuban Adjustment Act (Enligt de unikt generösa reglerna i denna får varje kuban som lyckas sätta sin fot på USA:s jord automatiskt arbetstillstånd. Kubaner som fångas in till havs skickas däremot tillbaka till Kuba. Det kan jämföras med t ex reglerna för mexikaner som skickas tillbaka med en gång om gränspoliserna kommer på dem på det amerikanska sidan om gränsen. Mexikaner saknar också helt arbetsrättsligt skydd i USA. I ett aktuellt prejudicerande fall hade en mexikan blivit lurad på hela sin lön. Domstolen stödde ändå arbetsgivaren eftersom arbetaren vistades illegalt i USA - översättarens anmärkning).
En del kubanska emigranter gifter sig med USA-medborgare. Jag mötte två med ovanliga anledningar att lämna ön. En var bög, en lesbisk. Båda fick tillstånd att lämna Kuba genom att gifta sig med exilkubaner. Ingendera uttryckte någon som helst fientlighet mot revolutionen. Jag mötte dem genom folk som stöder Kuba. De hoppades kunna tjäna mer pengar utomlands och, kanske, kunna leva mer öppet som homosexuella. (Här gissar jag eftersom de inte sa något av detta uttryckligen till mig.)
Det finns en del från USA som lever och arbetar i Kuba, en del har träffat och gift sig med kubaner. Även om de varit tvungna att gå igenom en hel del byråkrati och tvingats betala en avgift på 10 000 kronor, så har de enbart mött stöd. En av dem har tagit sin kubanska fru och deras på Kuba födde son med sig fram och tillbaka från USA. Men detta är inte alltid enkelt. Envän till mig fick inte sitt slutgiltiga tillstånd för en semesterresa förrän några timmar innan avfärd.
En del kubaner som vill besöka USA tillfälligt nekas tillstånd av USA:s immigrationsmyndigheter med hänvisning till att de skulle kunna tänkas bli kvar i USA olagligt. Samma personer hade fått höra av USA:s intressekontor i Havanna att de kunde få ett permanent visum om de ville lämna Kuba och inte komma tillbaka!
TURISM
Turism är Kubas viktigaste källa till utländsk valuta. Gamla hotell och turistanläggningar har rustats upp. Nya tillverkas i joint ventures med utländska företag. Bemödanden har varit väldigt framgångsrika. Men turismen har också medfört problem. Arbetare i andra sektorer dras till turismen. Jag mötte folk som varit lärare men som nu kände sig tvungna att arbeta inom turistsektorn för att få ekonomin att gå ihop.
Andra hyr utt rum i sina hem eller startar privatägda restauranger, som går under benämningen paladars. De som hyr ut rum behöver en licens från staten och beskattas kraftigt, 2500 kronor per månad i de mest populära turistområdena, 2000 kronor i de något mindre populära områdena och - tror jag - bara 1000 kronor ute i provinserna. De måste betala skatten oavsett om deras rum är uthyrda eller inte, så de är väldigt ivriga att få rummen uthyrda. Du ser deras skyltar utanför och folk delar ut kort med reklam.
Ordet paladar kommer från en brasiliansk såpopera. Den kvinnliga entreprenören i såpoperan startade en restaurang med namnet Paladar och det namnet fastnade i folks medvetande. Det finns också en annan kubansk beteckning, cuenapropista som innefattar alla möjliga slags eget företagande, från familjerestauranger till taxi-verksamhet.
Prostitution är en bekymrade realitet. Att den praktiskt taget utrotades var ett av de viktigare målen - och framgångarna - under revolutionens första år. Den återkom under 1990-talet på grund av ekonomisk recession och expanderande turism.
De unga kvinnor som sysslar med prostitution fängslas inte men strafflagen har skrivits om, så att hallick-verksamhet nu är ett mycket allvarligt brott. Det är lätt (och sorgligt) att se unga kvinnor i skolåldern - men uppenbarligen inte i skoluniform - och med ett lätt igenkännligt utseende.
Jag fick veta att skolor och universitet arbetar tillsammans med psykologer, sociologer, kvinnoorganisationen etc för att höja medvetenheten om detta. Men självklart är det endast en förbättring av ekonomin som kan reducera priostitutionen till tidigare (1960- 1980-talet) nästan nollnivå.
PROSTITUERADE OCH POLISER
Nyhetsrapporter om kubanska poliser och turism är för det mesta negativa. Min erfarenhet var positiv. Min lediga klädsel (jeans, t-shirt etc) och mitt uppträdande gjorde det på något sätt uppenbart att jag var en främling. Jag insåg att jag var en magnet för folk vars intresse inte nödvändigt var vänskapligt.
Såna personer kan tänkas ha varit ute efter något mer påtagligt, exempelvis mina pengar... När jag var på väg hem en kväll dök en ung man upp för att samtala med mig. Hans klädsel sade mig att han var en prostituerad. Han erbjöd sig att ta mig till en närbelägen paladar och påstod att det inte var långt bort. Som alltid nyfiken och med en önskan om att lära mig något av att lyssna på honom och att se restaurangen följde jag med honom.
Han började klaga över att han blivit trackaserad av polisen. När vi kom fram till paladaren var den stängd. Då erbjöd han sig att ta mig till ett annat ställe. Jag avböjde. Då sa han att han bara ville följa med mig till Coppelia, det berömda glasspalatset något kvarter bort. Jag sade nej igen, men kunde inte bli av med honom.
Så jag var tacksam när en kubansk polis kom fram och artigt frågade honom om hans legitimation. Jag fortsatte promenera, tacksam över att polisen dykt upp så att jag kunde gå hem. Nej, killen gjorde mig inget särskilt, men polisen skyddade mig (en turist, en utlänning, någon som inte kände till landet) mot någon som skulle kunna tänkas vara ute efter mina pengar. Polismannen skyddade mig också från min egen naivitet.
TA DET INTE FÖR GIVET
Toilettsitsar: Kommande från USA kunde jag inte undgå att lägga märke till avsaknaden av toilettsitsar i de flesta privata hem och på flertalet offentliga platser. (Hotellrum har dem vanligen). Jag lärde mig snabbt att sitta på porslinskanten som andra gjorde - och vid behov var det bara att rengöra den.
På grund av åldern och bristande underhåll av många toaletter, särskilt i äldre byggnader och kontor, såsom t ex Havannas universitet, nåste många toaletter spolas manuellt (dvs med en hink vatten efteråt).
DEN INFORMELLA EKONOMIN
Kubaner är oerhört påhittiga. De har lyckats överleva såväl 40 år av USA-blockad och att deras ekonomi praktiskt taget kollapsade när Sovjetunionen försvann. Privat ekonomisk aktivitet - licensierad såväl som icke licensierad har ökat avsevärt. Utöver vanliga jobb i peso- och dollarsektorerna har behov, brister och restriktioner på privat ekonomisk aktivitet genererat en betydande informell sektor inom ekonomin. Termen "svart marknad" används inte. Den informella sektorn som ett inslag i ekonomin erkänns öppet och utan omsvep.
Att betala skatt är en ny erfarenhet för kubaner under senare år. En del som lämnar arbeten där de betalas med checkar föredrar ofta kontant betalning, så att det inte finns några papper. Detta i hopp om att slippa betala skatt. Ja, detta innebär förstås att det finns regeringsinspektörer vars jobb är att försöka få fast folk som inte betalar skatt. Egna företagare måste fylla i en årlig deklaration över sina inkomster. Precis som på alla andra håll råder det inte direkt någon entusiasm över att betala skatt, men kubanska myndigheter hävdar att laglydnaden på skatteområdet är god. Det låter rätt hoppingivande.
Informell videouthyrning tycks vara vanligt förekommande. På laglig väg sköts det av statliga ffärer där en normal hyra för en film är 10 kronor per dag. Genom ett system med informell videouthyrning har kubaner med videobandspelare möjlighet att hyra filmer för 5 pesos (2 kronor och femtio öre) per natt. Filmer får man tag på genom folk med tillgång till satellit. Sådana informella uthyrare kan tvingas betala böter eller få sin videoapparat beslagtagen om de avslöjas, men jag hörde ingen berättelse om något sådant. Jag mötte en sådan entreprenör som hade hundratals videofilmer med handghorda etiketter. Hans bokföring gjordes för hand i en anteckningsbok. Hans sortiment bestod huvudsakligen av Hollywood-filmer, ingen porr. Olicensierad satellit-TV är en helt annan historia. Liksom i Iran är det en hel del människor som kringgår lagen och det finns en informell marknad för installation av sådana illegala anläggningar.
Att kopiera och sölja piratkopierade CD-skivor tycks också vare en rätt stor industri. Jag mötte en man, föreståndare för en snygg, modern, luftkonditionerad bokhandel med personal som också har hand om en sidoverksamhet med att piratkopiera CD-skivor och sälja dem för 50 kronor styck. Jag vet inte vad han betalar för en oinspelad CD-skiva, men i USA kostar de 10 kronor per styck, så hans vinstmarginal måste vara avsevärd. Han berättade för mig att en god vän i Europa gav honom CD-brännaren. Med tanke på att en CD-brännare kostar uppemot 3000 kronor så måste det ha varit en verkligt god vän! Jag mötte även en andra man som tjänade pengar på detta sätt.
En av de sängar på vilken jag övernattade och som var byggd av trä hade börjat rasa ihop på grund av termitangrepp. En lokal snickare som hade varit matematiklärare fram till pensioneringen tillverkade för hand en helt ny säng med hjälp av bortslängda träbitar som han bokstavligen hittat. Det blev den mest bekväma sängen i huset. Det kostade 200 kronor för hans tid och för ingående material.
Andra exempel på informella ekonomiska aktiviteter finns i överflöd: Artister på gatorna, t ex en gammal man som dansade och som jag gav en dollar, skickliga hantverkare som knivslipare, jordnötsförsälare etc.
INTERNETUPPKOPPLINGAR
Nästan inga kubaner har tillgång till internet i sina hem. Kubaner har haft tillgång till e-mejl och tränat användning av datorer i två decennier genom datorklubbar för ungdomar och i skolan. De var tvungna att vänta på en uppkoppling til internet som blev tillgänglig i oktober 1996. Dock hade man haft tillgång till e-post, såväl inrikes (för fler personer) och internationellt (för färre personer) i flera år innan 1996.
Endast ett fåtal journalister, läkare och andra vetenskapsmän har tillgång till e-mejl i hemmet. För att kolla e-post från utlandet måste utlänningar utnyttja ett internetcafé såsom det vid Capitolio där uppkopplingen är både långsam och dyrbar (50 kronor per timme). Du måste kunna visa upp pass och det behålls av personalen tills du är klar. Kubaner har inte tillgång till internet här. Studenter har tillgång till internet vid universitetet, men jag hade ingen möjlighet att kolla upp under vilka villkor.
En del kubaner har tillgång till internet på jobbet. Det är huvudsakligen folk som jobbar för utländska företag. Många kubaner har tillgång till e-post på jobbet men utan internetuppkoppling. Dessa bewgränsningar förklaras av de höga kostnaderna för utrustningen (datorer mm), begränsad kapacitet på "banden" och säkerhetsöverväganden. Det inhemska kubanska intranet har emellertid byggts upp under de senaste 20 åren och är omfattande. I ett land där telefonservice för det mesta har fungerat dåligt använder många företag och universitet e-post via det kubanksa intranätet för att kommunicera.
En kampanj som började i Washington Post i december 2000 hävdar att Kuba avsiktiligt begränsar tillgången till internet för sina medborgare. Det är hycklande av USA som gör allt vad det kan för att begränsa Kubas tillgång till avancerad teknologi, utrustning mm att klaga över detta. Kuba är fortfarande ett relativt fattigt tredjevärldenland. Dess reserver av hårdvaluta sparas för de mest högprioritereade områdena: hälsa, utbildning och nationell överlevnad. Tillgången till internet är växande men inte så snabbt som man skulle kunna önska. Det är betydligt mindre utbrett än i USA där inkomst snarare än behov är den avgörande faktorn.
Alla regeringar fruktar obegränsad tillgång till information. I USA dränks vi i oerhörda mängder information. På så sätt drunknar viktig information (exempelvis mera balanserade beskrivningar av Kuba) i informationsfloden eller elimineras helt.
Alla som önskar en vidare spridning av internet i Kuba borde engagera sig mot USA:s blockad av landet. Om Kuba inte var tvunget att göra så mycket för att försvara sig självt och om Kuba hade möjlighet att köpa datorer och nödvändig teknisk utrustning skulle internet vara avsevärt mera spritt jämfört med idag. Och kubanerna skulle kunna börja köpa mjukvara som man idag inte kan köpa på laglig väg från USA-företag.
Än viktigare, när internet "öppnas" och blir mer tillgängligt kan jag aldrig föreställa mig att det kommer att ske på samma sätt som i USA. Det lär inte blifrågan om 11 miljoner människor som sitter hemma ensamma framför var sin dator. Kom ihåg att kubanerna fortfarande delar på telefonuppkopplingar. Det kommer de att fortsätta göra och på samma sätt kommer det att bli med internet. Det är kulturellt fenomen, inte bara en fråga om resurser.
Kuba är inte intresserat av att ge var och en en individuell intenetuppkoppling. Hela samhället är mer kollektivt inriktat än så. Det är mera troligt att med obegränsad tillgång till resurserna skulle Kuba utarbeta ett system med lokal tillgång till internet i skolar och kommunala center. Man har redan börjat placera internetterminaler i postkontor.
Kuba är villigt att bedriva handel med vem som helst som är intresserad. Jag noterade att många av datorerna i Capitolio var israelisktillverkade. Kubas stöd för palestinierna har inte hindrat att man upprätthåller ekonomiska förbindelser med Israel som håller en mycket låg profil på ön.
TILLGÅNG TILL TEKNOLOGI
Eftersom Kuba inte kan köpa datorer och mjukvara på laglig väg från USA har kubanerna blivit skickliga på att låna och att dela med sig av mjukvara.
Väldigt få personer eller institutioner på Kuba köper någon mjukvara. De har alltid de senaste programmen men det rör sig nästan aldrig om licensierade kopior. T ex hade en del kubaner tillgång till ett program kallat MEmphis innan de flesta amerikaner ens hört talas om det.
Ett annat exempel är Windows 2000 som var vida spritt på Kuba innan det var allmänt tillgängligt i USA.
Kubanska tidningar och magasin använder den senaste mjukvaran såsom Adobe Photoshop. Vid Prensa Latinas publikationsavdelning använder ett stort antal dataspecialister sådan mjukvara. De ber om hjälp hela tiden - och vid ett tillfälle tog jag ett forografi med min digitalkamera åt dem.
Tillbaka till förstasidan
© 2001 by Walter Lippmann och NY Transfer News. Återgivande utan vinstsyfte tillåtet om man tillkännager källan.
